Förlossningsberättelse del 3

Kl. 01.45 känner jag att jag vill krysta. Då ligger jag på vänster sida och T håller upp mitt högra ben – hade ingen aning om att vissa väljer att föda sina barn på sidan! Jag tar några värkar så, innan J säger att vi snart ska byta ställning. Nu får jag snurra runt och ställa mig på alla fyra, fast med underarmarna i sängen, en ganska bekväm position (om man nu kan referera till någon av födelseställningarna som bekväm!)
Dags att byta ställning igen och nu står jag på knä och liksom hänger mot ryggstödet hållandes i Staffans händer. Jag minns att jag tycker att det börjar ta tid, det kan omöjligt ha tagit såhär lång tid med Freja (med henne så krystade jag i ca 15min) och det som någonstans räddar mig är tanken om att en oftast inte behöver krysta mer än 60min och att jag snart kommer att träffa min bebis.

“Dags att byta ställning igen!” meddelar J, och denna gång ska jag ligga på rygg i “benpressen” (Ser ut som en benpressmaskin, fast med två plattor på varsin sida om sängen).

Jag tar några värkar där när J plötsligt tittar på mig och säger “Benita, jag trodde att vi skulle ha kommit längre vid det här laget, men det är en stor bebis som vill ut så nu måste du ta i!”
Vid orden “stor bebis” hinner min hjärna tänka massor! Vad är det för jätte som vill ut? Är det en sån där 5kgs bebis som kommer hoppa över nyfödd kläderna och gå direkt på stl 68?

Hinner inte tänka så mycket mer förrän ännu en värk är på gång och hela rummet hejjar på; “Kom igen nu Benita!” “Kämpa!” “Krysta på!” “Ta i!”

Och jag kämpar, men det är tufft och även denna gång har jag svårt att få tag om värken. Jag får oxytocindropp som ska hjälpa mig och därefter går det faktiskt bättre, även fast det gör otroligt ont och jag skriker rakt ut efter varje värk för att få sätta ord på smärtan.

“Jag ser mycket hår nu” säger J, och alla skrattar till lite, bebis är på väg!
Krystar ytterligare och tar därefter ner handen mot mitt underliv och kan nu känna min bebis huvud – nu är det nära! Någon krystvärk senare upplever jag den konstigaste känsla, att något liksom bara glider ur mig och att jag kan ta ett djupare andetag.

Sekunderna efteråt har jag ett litet liv liggandes på mitt bröst, den sötaste, rödaste, skrynkligaste lilla trollunge jag sett! Vi ligger där en stund tillsammans, tar igen oss efter den fantastiska resa vi gjort och bara känner in varandras värme.
Efter några minuter tillsammans kommer jag på att vi fortfarande inte vet vad det är för liten person vi ska presentera för storasystrarna, är det en lillasyster eller lillebror?
Jag lyfter upp den lätta lilla kroppen och ser att vi fått tillskott i vår tjejliga där hemma ❤

Under tiden som följer får Staffan klippa navelsträngen och min moderkaka får lite hjälp med att komma ut. Därefter blir vi serverade den godaste av frukostar, varm choklad och ostmackor! Jag låter lilltjejen få vila på mitt bröst någon timma innan det är dags att hälsa på pappa och jag får duscha.

Efter ytterligare någon timma på rummet blir vi erbjudna att komma till patienthotellet. Staffan tar bilen dit medan jag och bebis (hade ännu inte bestämt något namn) blir skjutsade i rullstol genom kulvertar och avdelningar. Tillslut kommer vi upp till vårt rum och vi alla tre somnar ganska omedelbart efter en minst sagt händelserik, helt fantastisk natt där vår “lilla”familj nu blivit komplett ❤

0ACB62BA-AD6E-451B-A47A-D43AB3B4EAF0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s