Till hösten hittar du mig i vattnet!

Jag har en fantastisk höst att se fram emot! Jag kommer att få in en blandning av alla de aktiviteter som jag gillar bäst, nämligen träning, vattengympa, gravidvattengympa och babysim!

Gravidvattengympa är ett perfekt sätt att fortsätta vara aktiv även om en känner sig lite tyngre då vattnet gör att du kan röra dig relativt obehindrat på ett skonsamt sätt. Vi kör både konditions- & styrketräning med redskap som hantlar, frisbees, korvar och snoddar och avslutar med knip/aktiveringsövningar och härlig mindfullness.

Vill ni gå på Babygruppens gravidvattengympa med mig så kan ni anmäla er här till kurserna i Rosenlund och i Norrtull

Om bebisen inte längre är i magen utan har fötts så är babysimmet en av de mysigaste aktiviteter ni kan göra tillsammans ❤ Vi testar på olika vattenvaneövningar, sjunger, testar på olika flytlägen och dyker (om man vill).

Jag kommer att köra både babysim, minisim och simskola på Feelgood Grev Turegatan och dit kan ni anmäla er här!

VI SES I VATTNET!

IMG_2170.JPG

Min Mors dag

Jag har alltid tyckt om högtider, firande & presenter! Både att få ge dem, men självklart också att få dem och från att tidigare hyllat min egen mamma på Mors dag är jag nu själv en som ska firas! Dagen började med en snabb frukost tillsammans hemma med familjen och sen åkte jag och småtjejerna ut till min mamma & mormor där det bjöds på tårta och 60-årsplanering av mammas födelsedag. Resten av familjen stannade hemma, tänk om de passade på att styra upp någon överraskning tills att jag kom hem!

Efter en lång dag i Trosa så ville jag bara komma hem och lägga mig i badet med hårinpackning och ansiktsmask för att det var jag värd – särskilt en dag som denna!

Jag har nog alltid tänkt Mors dag (ja, Fars dag också) som en dag då en ska bli lite extra bortskämd. Det behöver inte vara något särskilt, men typ få matan lagad till sig eller att  inte behöva bry sig om sysslor som disk, städ, plock och annat – ja, eller att bara få ta sig ett bad i lugn och ro.

När jag kommer innanför dörren är det allt annat än lugn och ro jag känner. Saker ligger överallt; skor, kläder, grejer, väskor. Soppåsen i köket är full, resterna från morgonens frukost är fortfarande framme, bordet fullt med brödsmulor osv. Ni vet ett sånt där ”pust & suck” ögonblick… De stora tjejerna sitter framför TVn och tittar på Aladdin och jag lämnar över Filippa till en av dem och börjar plocka, som jag alltid gör, tills den lilla börjar skrika och hon åter befinner sig i min famn. När Staffan kommer hem från mataffären lämnar jag över henne till honom och säger med trött röst att ”nu ska jag lägga mig i badet” och går därifrån. Det kommer inte bli någon överraskning, present eller så…

Jag tvättar håret och tar bort sminket på mindre än 3 minuter (en sk. vanlig ”mamma-dusch”) för att sedan kunna lägga mig i badet med den efterlängtade ansiktsmasken och hårinpackningen. Än så länge låter det kanske ganska skönt, men jag lovar, det är riktigt svårt att slappna av med tonerna från Andens sång i ”Aladdin” (med tillhörande tjejkör på högsta volym) och Frejas skrik från vardagsrummet i bakgrunden. Försöker ändå att hitta mitt ”happy place” och tänka på andningen för att på riktigt kunna slappna av.

Då knackar det på dörren. Eller ja, det bankas och ropas
-”MAMMA! MAMMA! MAMMA! Va gör du nånting?”
– ”Mamma duschar” svarar jag
– ”Freja också komma med?” frågar Freja
– ”Mmm, när mamma är färdig får du komma in”
– ”Okej” svarar hon och springer därifrån

Försöker koppla av, tar ett djupt andetag och låtsas att förtränga ljudet av när Anden förklarar för Aladdin att han kan göra honom till en prins. 30 sekunder senare bankar det på dörren igen.

–  ”Mamma! Jag också bada?”
– ”Mmm, snart,” svarar jag. ”Mamma ska bara tvätta håret”
– ”NEJ!!! BADA NU!!! skriker Freja tillbaka följt av dörrbankande. ”Nu, nuu, NUUU!!!”
– ”Gå och titta vad storasystrarna gör, så ropar jag på dig snart”, svarar jag.
– ”Okej”, accepterar hon, och springer iväg.

Jag sjunker återigen ner i det varma, sköna vattnet. Vad var det jag skulle göra nu igen? tänker jag. Just ja, andas och koppla av, det är min dag idag.

-”Mamma!!! Grattis, här är paket!” Frejas röst utanför dörren igen.

Vid ordet paket tänds ett litet ljus av hopp i mitt hjärta, har någon fixat ett paket till mig?! Glömmer med ens bort oljudet utanför och kan bara höra denna lilla röst utanför dörren som återigen ropar.

-”Mamma, grattis! Du födelsedag!”
Hon tror att jag fyller år, vad gulligt ❤

I dörrspringan till badrummet ser jag hur en liten, liten pappersbit liksom försöker pressas in och jag, med ansiktsmask och hårinpackning, tar mig snabbt upp ur badet för att inte min present ska gå sönder! Jag öppnar dörren och där utanför står den gulligaste ungen i bara blöja, kort tröja och smutsig mun och säger; ”här mamma, paket!”

Hon sträcker fram sina händer för att överräcka mig presenten, den jag längtat efter hela dagen, kärleksbeviset på att jag är en fantastisk mamma!

Det hon räcker över är en prislapp som suttit på ett klädesplagg. Jag tittar ner på papperslappen och tänker, lite överraskad, ”vad är det här?” ”är det en del av min present?” När jag sedan förstår att det inte finns någon riktig present som köpts i smyg och som lagts undan i väntan på det perfekta tillfället kommer en liten känsla smygande över mig i form av besvikelse. Ingen present till mig på Mors dag.

Jag tittar på Freja som tittar tillbaka på mig och säger ”grattis mamma, jag också bada nu?”  Jag tittar ner på lappen i min hand, tittar på hennes frågande ansikte, ger upp drömmen om ett lugnt & avslappnande bad och svarar ”kom då”.

Lyckan i hennes ansikte går inte ta miste på och när vi sitter i badet tillsammans nån minut senare pekar hon på mitt ansikte och frågar, ”e det mamma?”
Just ja, hela ansiktet är ju insmort med lermask! Jag skrattar! Jag skrattar åt henne, åt mig, ja – åt hela situationen! Och det är också då det går upp för mig! Jag har redan fått den vackraste av gåvor och en av dom sitter här, mittemot mig i badkaret.

Att längta efter en present, eller något slags bevis på att jag duger som mamma en hel dag var ett stort slöseri med energi. Jag tänker på alla de som längtar efter barn, som förlorat ett barn, som förlorat en mamma eller som av olika anledningar inte har den relationen de önskar till sin mamma/barn och känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag duger! Inte bara duger, utan jag ÄR en fantastisk mamma! Idag och alla andra dagar i veckan – grattis på Mors dag, såhär en dag senare, till mig själv!

IMG_2929.jpg

Idag var det äntligen dags!

Imorse var jag så nervös! Kommer det att komma några mammor? Tycker de att det verkar tillräckligt intressant för att dyka upp? Och OM de kommer – kommer de att tycka om eventet? Tankarna var många, men min hjärna var samtidigt fullt upptagen med att leva i nuet och frakta två barn (+ en sparkcykel, picknickfilt, bollar, hjälm, träningsgrejer, badkläder och annat som verkade nödvändig) till lokalen, haha!

Klockan 9.00, när dörrarna öppnades, var det fortfarande ingen som hade kommit. 9.15 dök första mamman upp och när föreläsningen drog igång 9.30 var det fullt i lokalen och 12st barnvagnar parkerade utanför – hurra!!!!

987D55C5-0962-4C17-A884-9B07A1092D45

Efter föreläsningen var det dags för träning och fler mammor dök upp!

IMG_2879.jpg

IMG_2878

När träningen var klar var det min tur och berätta om vad en ska göra om ett barn satt i halsen och inte kan andas.

IMG_2880.jpg

Alla som dök upp fick möjligheten att ta del av de fina erbjudanden vi hade, bl.a rabatterade priser på prsonlig träning och HLR-kurser – så bra!

Det blev en superlyckad dag och jag är mer än nöjd och så otroligt glad över alla er som tog er tiden och som kom! Jag hoppas att vi ses igen längre fram, både på en Aktiv Barnvagnspromenad, men också på en kurs i HLR!

Hur går det med amningen nu?

Ca 4 dagar efter förlossningen sträckte jag ut handen till er om hjälp. Det här med amning var så mycket svårare än vad jag kom ihåg och fast jag gjort detta en gång tidigare så blev det ändå som en ny upplevelse. Kort sammanfattning skulle kunna se ut såhär:

Dag 1: Allt är frid och fröjd, till och med lite mysigt att vara så här nära varandra.
Dag 2: Vi testar på lite olika amningstekniker, undrar om hon får i sig tillräckligt?
Dag 3: Mjölken rinner till. Ni som vet ni vet. Tok-fyllda, spända bröst och en bebis som inte vill göra annat än att ha dom i munnen. Börjar göra lite ont.
Dag 4: Smärtan. Blodet. Såren. Tårarna.

Vi provade olika slags tekniker; laid back, famntag och liggande för att variera suget, men alla gjorde lika ont. Det var då jag gjorde en instastory där jag berättade om hur ont det gjorde och om någon hade tips på hur det kunde bli bättre. Varje gång jag skulle amma kändes det som 1000 rakblad skar mig och smärtan var enorm!

Ni var flera som hörde av er, bl.a min vän Agnes som berättade att hon hade amningspumpar jag kunde få – jag åkte dit direkt för att hämta dem. Några timmar senare satt jag med den manuella handpumpen för att lätta på trycket samtidigt som mina stackars bröst fick vila.

IMG_3483

Under 24h fick Filippa ersättning och såren fick tid att läka. Varje amning sedan dess går faktiskt mycket bättre och bättre! Jag kan inte säga att det efter 2 veckor känns skönt, men jag har inte längre ångest inför våra stunder tillsammans.

Om du har problem med amning så finns det hjälp att få! Jag googlade sönder nätet i jakten på att bli smärtfri och kom över några sidor jag tyckte var bra:

  1. Varianter på olika amningsställningar från Medela hittar du här.
  2. Vårdguiden har tagit fram denna film med tips!
  3. Amningskurser (IRL eller Online) med Babyz kan du läsa mer om här

Be om hjälp om det gör ont och lycka till med amningen!

Förlossningsberättelse del 3

Kl. 01.45 känner jag att jag vill krysta. Då ligger jag på vänster sida och T håller upp mitt högra ben – hade ingen aning om att vissa väljer att föda sina barn på sidan! Jag tar några värkar så, innan J säger att vi snart ska byta ställning. Nu får jag snurra runt och ställa mig på alla fyra, fast med underarmarna i sängen, en ganska bekväm position (om man nu kan referera till någon av födelseställningarna som bekväm!)
Dags att byta ställning igen och nu står jag på knä och liksom hänger mot ryggstödet hållandes i Staffans händer. Jag minns att jag tycker att det börjar ta tid, det kan omöjligt ha tagit såhär lång tid med Freja (med henne så krystade jag i ca 15min) och det som någonstans räddar mig är tanken om att en oftast inte behöver krysta mer än 60min och att jag snart kommer att träffa min bebis.

“Dags att byta ställning igen!” meddelar J, och denna gång ska jag ligga på rygg i “benpressen” (Ser ut som en benpressmaskin, fast med två plattor på varsin sida om sängen).

Jag tar några värkar där när J plötsligt tittar på mig och säger “Benita, jag trodde att vi skulle ha kommit längre vid det här laget, men det är en stor bebis som vill ut så nu måste du ta i!”
Vid orden “stor bebis” hinner min hjärna tänka massor! Vad är det för jätte som vill ut? Är det en sån där 5kgs bebis som kommer hoppa över nyfödd kläderna och gå direkt på stl 68?

Hinner inte tänka så mycket mer förrän ännu en värk är på gång och hela rummet hejjar på; “Kom igen nu Benita!” “Kämpa!” “Krysta på!” “Ta i!”

Och jag kämpar, men det är tufft och även denna gång har jag svårt att få tag om värken. Jag får oxytocindropp som ska hjälpa mig och därefter går det faktiskt bättre, även fast det gör otroligt ont och jag skriker rakt ut efter varje värk för att få sätta ord på smärtan.

“Jag ser mycket hår nu” säger J, och alla skrattar till lite, bebis är på väg!
Krystar ytterligare och tar därefter ner handen mot mitt underliv och kan nu känna min bebis huvud – nu är det nära! Någon krystvärk senare upplever jag den konstigaste känsla, att något liksom bara glider ur mig och att jag kan ta ett djupare andetag.

Sekunderna efteråt har jag ett litet liv liggandes på mitt bröst, den sötaste, rödaste, skrynkligaste lilla trollunge jag sett! Vi ligger där en stund tillsammans, tar igen oss efter den fantastiska resa vi gjort och bara känner in varandras värme.
Efter några minuter tillsammans kommer jag på att vi fortfarande inte vet vad det är för liten person vi ska presentera för storasystrarna, är det en lillasyster eller lillebror?
Jag lyfter upp den lätta lilla kroppen och ser att vi fått tillskott i vår tjejliga där hemma ❤

Under tiden som följer får Staffan klippa navelsträngen och min moderkaka får lite hjälp med att komma ut. Därefter blir vi serverade den godaste av frukostar, varm choklad och ostmackor! Jag låter lilltjejen få vila på mitt bröst någon timma innan det är dags att hälsa på pappa och jag får duscha.

Efter ytterligare någon timma på rummet blir vi erbjudna att komma till patienthotellet. Staffan tar bilen dit medan jag och bebis (hade ännu inte bestämt något namn) blir skjutsade i rullstol genom kulvertar och avdelningar. Tillslut kommer vi upp till vårt rum och vi alla tre somnar ganska omedelbart efter en minst sagt händelserik, helt fantastisk natt där vår “lilla”familj nu blivit komplett ❤

0ACB62BA-AD6E-451B-A47A-D43AB3B4EAF0

Förlossningsberättelse del 2

Jag har aldrig tyckt att epiduralen har gjort särskilt ont att få, däremot upplever jag den som väldigt obehaglig innan smärtlindringen kickar in. De förklarar att jag måste lägga mig på rygg med benen i högläge för att epiduralen ska uppnå effekt och jag får hjälp med att lägga mig på plats. Långsamt, långsamt känner jag hur det smärtan sakta försvinner, men tillsammans med det känner jag även alla andra sinnen också bli svagare och när jag sluter mina ögon vet jag också att jag säger “nu försvinner jag”.

Det som jag upplever därefter är att jag inte längre har ont, utan att det faktiskt känns ganska lugnt och behagligt. Jag hör att de ropar på mig i rummet, men jag kan liksom inte svara. Jag är inte rädd, utan vet att de har full koll på mig och att allt kommer att gå bra. Jag hör att de pratar om mitt blodtryck och att någon snabbt måste hämta tillbaka narkosläkaren. Jag försöker meddela att jag faktiskt mår bra, men kan varken prata eller röra på mig.

Jag vaknar av att någon slår mig i ansiktet och ropar mitt namn och jag öppnar mina ögon. Det är narkosläkaren som står ovanför mig och frågar hur jag mår. “Bra”, svarar jag lite trött.

Jag ligger fortfarande med benen i högläge, men även med huvudändan något tillbakalutad. De säger att de ska höja upp huvudet något, men så fort de gör det känner jag återigen av hur jag försvinner bort och jag hinner berätta det innan jag försvinner igen. Snabbt lutar de mig bakåt och jag känner mig piggare. Vi bestämmer att jag ska få ligga så en stund och jag tror att jag somnar för en stund.

320D070D-E161-4195-9CAA-0B5592E1D513

Det som hände när epiduralen började verka var att mitt blodtryck snabbt sjönk från normalvärde till 64/40, vilket är otroligt lågt! Staffan berättade för mig i efterhand att han hann tänka tusen tankar under tiden jag var borta ❤

Varför det blev så har jag faktiskt ingen aning om.

Kl. 00.35 går vattnet! Med Freja så tog de hål på hinnorna för att vattnet skulle gå, men nu gick det helt spontant – vilken märklig känsla! Bara 10min senare sätter krystvärkarna igång…

Förlossningsberättelse del 1

Kl. 03.45, natten mot söndagen den 24 mars vaknar jag av att jag kissar på mig. Eller..? Är det såhär det ska kännas när vattnet går? Trots andra barnet så har jag ingen erfarenhet av spontan vattenavgång då jag blev igångsatt.

Efter timmar av googlande blandat med förhoppningar och skräckblandad förtjusning av att “nu kanske det händer” bestämde vi oss för att kontakta Danderyd BB och de bad oss komma in för en kontroll. Det var spännande att få sätta igång med undersökningar; CTG, blodtryck osv – snart kanske allt drar igång! minns jag att jag tänkte, samtidigt som jag var fullt medveten om att jag likväl bara kunde ha kissat på mig och kanske skulle gå flera dagar över tiden. Men tänk om..?

Efter alla undersökningar konstaterades det att det mycket väl kunde varit slemproppen som börjat ge med sig så visst kunde det vara på väg att hända, men det skulle också kunna dröja.

(OK, om vi bara här tar oss en liten stund och reflektera över ordet “slempropp”)

Vi begav oss hemåt igen med rådet om att “åka hem och vänta”. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen och åkte förbi Valhallabageriet för att ladda upp med en ordentlig lyxfrukost!

00.45, natten mot måndagen den 25 mars var jag åter på toaletten, vilket jag varit de senaste timmarna när jag kände att något “förändrades” inuti mig. Gick tillbaka till toaletten igen och strax därefter kom den molande känslan i magen, en känsla jag inte känt på 2 ½ år, som sakta började ändra karaktär. 30min senare behövde jag inte övertygas om att värkarna startat – nu var det äntligen på gång på riktigt! Försökte att somna om igen för att spara på energin, men det var svårt både pga smärta, men också förväntan. Började klocka värkarna som varierade mellan 15-20min mellanrum och som varade ca 45-60sek per gång.

Framåt 6.30 gick jag upp och så fort jag började aktivera mig ökade både frekvensen och durationen på värkarna och de låg nu på ca 10min mellanrum och varade ca 60-90sek åt gången. Jag väckte Staffan och berättade om natten och att det nog borde vara på gång, men att det verkligen inte var någon stress med att åka iväg, det här skulle ta sin tid, men så skönt att det var på gång!

Jag vill flika in med att säga att anledningen till att jag var så säker på att det var på riktigt denna gång var att det kändes exakt som med Freja samt att kroppen genast skickade ut signaler med budskapet “minns du vad som hände sist när du kände såhär?”

Staffan lämnade Freja på förskolan och jag började förbereda väskorna på allvar ifall det var så att vi skulle behöva åka in. När han sen kom tillbaka ringde vi till förlossningen som bad oss om att stanna hemma så länge jag kände att det var hanterbart med smärtan eller om värkarna ökade i frekvens, ca 2-3st på 10min. “Passa på att vila nu så du har energi sen när det väl är dags”.

Och slappade – det gjorde vi. För att få tiden att gå kollade vi på TV; favoritserien “Call my agent”, och sen blev jag säkert sist på bollen att se “A star is born”. Hann även med filmen om Mötley Crüe, “the Dirt” Det var fortfarande svårt att sova, men försökte ändå att ta det lugnt. Värkarna ökade i avstånd och föll åter tillbaka på var 15-20:e minut samt minskade i duration, åter nere på ca 60sek/värk.

IMG_1647

(det är här nånstans som jag börjar uppdatera mer på Instastory
– det förloppet ligger nu under topphändelser)

Till slut tröttnade jag på att ta det lugnt och kände istället att “nu försöker vi dra igång det här!” Med TVn i bakgrunden började jag gå runt i vardagsrummet och lägenheten, körde några lättare, långsamma knäböj och försökte mig på att vara lite aktiv. Snabbt reagerade kroppen och värkarna började öka igen!

Strax därefter kom Alva och Agnes hem, bra eftersom vi inte riktigt hade styrt upp barnvakt till Freja. De hämtade henne vid 17 och vid det laget hade värkarna tilltagit ordentligt!

Vid 18.30 -tiden hade jag några rejäla skrika-rakt-in-i-kudden värkar (får tillbaka känsla nu när jag skriver om det, hua!) och förstod att vi snart måste åka in.

Ropade på Staffan om att jag ville ha honom nära nu för hjälp (och sympati!) med värkarna och så fort han var på plats kom en stark värk med ett kraftigt och oväntat illamående direkt efteråt. “Ta mig till toaletten!” bad jag honom, och han fick släp-stötta mig in och jag förberedde mig på det värsta som som tur var aldrig kom!

Hatar att kräkas och har aldrig sett det som en befrielse utan mer kopplat med ångest.

Två värkar senare på badrumsgolvet och när det värsta illamåendet lagt sig sa jag att “Nu är det dags, jag orkar inte mer hemma”.

Vi tog oss ner mot bilen för att åka in och en värk på hallgolvet, en skrik-värk ute på gatan, två jobbiga i bilen samt en stark ute på parkeringen senare var vi framme!

Kl.19.50 möttes vi upp av personal och blev eskorterade till det förlossningsrum där födseln strax skulle ske. Så märklig känsla att rummet bara några timmar senare skulle upptas av ett litet barnskrik. Vi träffade barnmorskan, E, som var hur gullig som helst. Hon såg till att både jag, bebis och Staffan hade det bra med mat och smärtlindring.

Efter undersökningen konstaterade hon att jag var 5cm öppen och då började jag gråta av lättnad. Än så länge hade själva förloppet varit ganska likt Frejas, förutom att vi då blev hemskickade efter timmars kämpande och bara 1-2cm öppnande – nu skulle jag få stanna!

IMG_8729.JPG

Kl. 20.10 började mina värkar växa sig starkare och starkare och E erbjöd mig lustgas, något som jag använde under Frejas förlossning och som fungerade riktigt bra. Jag tackade ja och fick dosen med 50% lustgas. När värken satte igång började jag andas i masken och när den var på väg att peaka tog jag bort den och då kickade lindringen igång. Så höll vi på ett tag medan värkarna kom starkare och tätare. Eftersom jag heller inte hade ätit på flera timmar kände jag att det var dags att fylla på med energi, men var heller inte sugen på något. Vi bestämde oss för att sätta ett dropp och ganska snabbt kände jag hur jag började hitta tillbaka till mig själv igen.

En liten stund senare säger E att hennes skift tyvärr var slut och då blev jag lite orolig – hon var ju så bra, vem skulle ersätta henne? Min oro visade sig vara obefogad.

Kl. 21.20 kom barnmorska J, uskan T och studenten O, de som skulle vara med under hela förloppet.

Ok, ett till förtydligande. Jag hade önskat att ha en student närvarande av flera olika anledningar, dels för att jag själv är student och vet hur värdefullt det känns att faktiskt vara önskvärd i ett rum, men också att studenterna själva har ett stort intresse av att vara med. Hade en BM-student med Freja som verkligen gjorde min förlossningsupplevelse till något fantastisk! Kan varmt rekommendera att ha en student närvarande!

Under tiden som följde hann vi lära känna varandra lite mer. Jag sa bl a att jag hade full tilltro till deras kompetens och att jag var helt öppen för olika förlossningsställningar och smärtlindring – vad de nu kunde tycka verkade bäst för oss. Jag hade också en massa frågor om krystvärkarna, eftersom jag tyckte de var svåra att få till under Frejas förlossning.

När de väl kom tyckte jag att det vara svårt att synka krystningarna med värkarna och jag tog slut på mig själv alldeles för tidigt.

Både J och T gav mig en massa bra tips och vi kom överens om olika strategier att pröva när vi väl skulle hamna där, vilket kändes oerhört tryggt med tanke på att jag gillar att ha kontroll. (Något som en bara får släppa i en situation som den här!)

Dosen på lustgasen ökades och är på nu full effekt då värkarna nu är starkare och tätare.

ca 23.00 vill jag inte längre ha lustgas. Dels har jag börjat kräkas efter varje värk med gasen, men också så känns det som att vara spiknykter och väldigt medveten till att på några sekunder vara inne i världens fylla utan att ha koll på någonting! Minns att jag tyckte att hela ansiktet (och tankarna) liksom bara hängde på mig?! Istället för att känna mig smärtlindrad kändes det som att det kostade mer än vad det gav och jag ber om epidural.

Kl. 23.35 kommer narkosläkaren in och ger mig epiduralen. Något jag även hade med Freja och som jag minns var helt fantastisk! Men det är nu dramatiken börjar…

En härlig frukost!

I torsdags var jag på ett superhärligt event med NatureNes barnmat och Ebba Kleberg von Sydow. En härlig frukost med bebisar, barnmat och mammor i fokus!
Frukosten hölls på Bee Urban högst upp på Garnisonens tak, med plats för bikupor, odlingar, växthus mm – väl värt ett besök i sommar när det blomstrar som mest.

Vi satt i deras mysiga uterum och det var så fint dukat, från personligt handmålade placeringskort till den härligt färgglada frukosten.

 

 

Frukosten startade med en fin introduktion av Ebba och därefter följde samtal med Josefin som är produktionsansvarig och barnsjuksköterskan Åsa. Jag blev så imponerad av deras ekologiska barnmatssatsning – vilket jobb det ligger bakom från urval till produktion och återvinning!



Visste du förresten att endast 2% av all världens råvaror uppfyller kraven för Babys Organic – bra för både ditt barn och naturen! När bebis väl är född känns NaturNes som det självklara valet!

Innan vi gick hem fick vi också med oss en superfin goodiebag i form av specialgjord väska från Tote Stories broderat med vårt namn med en massa fina grejer i.

En sån härlig start på morgonen! Inte bara har jag lärt mig en massa om barnmat, utan också fått träffa flera inspirerande mammor – bästa kombon!

Tack Ebba och NaturNes Sverige för ett superbra event!

Min Gravidhälsa – vilka kosttillskott behöver jag?

Betalt inlägg i samarbete med Wellow Care

IMG_0912

Jag har alltid varit fascinerad över hur kroppen fungerar och förundrats över alla de anpassningar den gör för att vi ska må så bra som möjligt, men ibland behöver den lite hjälp på traven. När du är (eller vill bli) gravid kan du försöka skapa de bästa förutsättningarna som möjligt för att din kropp ska klara av de påfrestningar den kommer att utsättas för.

Från det att jag fick reda på att jag var gravid började jag direkt med Folsyra (bra för både bebis och mamma) och därefter på inrådan från barnmorskan satte jag in järntillskott. Mina järnnivåer brukar ligga lite lågt och jag har vid tidigare graviditet också behövt sätta in järn tidigt fram till förlossning. Och eftersom min kropp inte reagerar så bra på järn har jag även tagit Inolaxol så magen kan fungera som den bör.

IMG_1475.jpg

Jag har även haft instabila glukosvärden (risk för graviddiabetes) som du kan läsa mer om här.

För några veckor sedan fick jag höra talas om Wellows nya tjänst – Min Gravidhälsa, en tjänst för dig som vill bli gravid/är gravid/nybliven mamma kan använda sig av för att hålla koll på din kropps värden. Min Gravidhälsa innehåller 16 olika analyser och ger dig en snabb överblick till dina viktigaste värden att hålla reda på, bl.a:

▪️balansen i ditt vitamin- och
▪️mineralintag
▪️Sköldkörtelkroppens ämnesomsättning
▪️blodstatus (ex järnbrist)
▪️glukos (ex. graviddiabetes)

Om ditt resultat ser bra ut kommer du att få en bekräftelse på detta tillsammans med tips på hur du kan bevara din goda hälsa! Skulle det vara några som helst avvikelser i dina värden så kommer dessa att kontrolleras och läkare med information om hur du kan få hjälp.

Jag fick möjligheten att testa på tjänsten och tänkte berätta lite mer om den och hur det gick till från beställning till resultat!

Jag började med att logga in på deras hemsida för att beställa testet och i samma sekund som jag beställde det så skickades det in en remiss i mitt namn – så smidigt att inte behöva ha koll på några papper!

IMG_1476

Några dagar senare gick jag till Karolinska Universitetslaboratoriet drop-in provtagning och det hela gick på under 1 minut – ett snabbt stick i armen och sen var det över.

IMG_0965 2

Några dagar senare fick jag ett mail om att mitt resultat hade kommit!

IMG_1087 2
Jag loggade smidigt in på Mina sidor och fick snabbt en överblick om hur det stod till, 8 av 16 markörer låg inom normalvärden. Enligt läkaren som analyserat mitt provsvar verkade det som att allt bottnade i brist på B12, järn samt att jag hade lågt hb, vilket jag även själv misstänkt och som jag direkt tog till mig! Förutom överblicken kunde jag också läsa mer om de olika blodvärdena, vad de påverkar och hur en kan tänka och agera om de är höga/låga.

Jag tycker det var så spännande och intressant att få prova Min Gravidhälsa, särskilt eftersom jag själv har haft problem med mina värden och då jag gillar att ha koll på min kropp. Det som jag särskilt gillar med Wellow som företag är att det gått så smidigt – från beställning av test tills dess att resultatet kommit! Det upplevs dessutom som extra proffsigt med den personliga feedbacken du får från läkaren som ser över resultaten och förklarar dem på ett pedagogiskt sätt.

Nu har det gått några veckor sedan jag gjorde testet och jag har följt de rekommendationer jag fått utifrån läkarens feedback och resultat och jag mår så bra! Visst kan jag vara trött ibland, med all rätt, men inte de där energidipparna och orkeslösheten som jag tidigare haft, och det tror jag är Wellows förtjänst.

Vill du också prova Min Gravidhälsa? Just nu har de ett vårerbjudande där du betalar endast 695:- för hela testet! Gå in på Wellow.se för att läsa mer!

Förlossningsbrev

Häromdagen satte jag ihop vårt förlossningsbrev ❤ Jag har ju förmånen att ha en lillasyster som arbetar som USKA på förlossningen så hon gav mig några bra tips på vad som kan vara bra att skriva:

  • Se förlossningsbrevet som ett önskemål – inte som en manual
    Det blir nästan aldrig som man tänkt sig och då är det synd om man blir besviken när upplevelsen blir fin ändå.
  • Berätta gärna lite om vilka ni är!
    Visst kommer ni att träffa vårdpersonalen och hinna prata ändå, men det är alltid roligt att läsa något innan.
  • Är du orolig – berätta
    Du ska alltid kunna prata med de som är involverade i förlossningen, men det kan vara svårt att formulera sig när man är rädd och orolig. Försök skriva ner dina tankar innan så kan vi prata om det under tiden vi läser brevet.
  • Vi vill att ni ska ha en fin upplevelse
    Vi läser allas brev och tar emot alla önskemål vi kan för att ni ska få en fin stund.

Vi skrev ett förlossningsbrev även med Freja och nu när jag tittade på det så kände jag att en del saker fortfarande var aktuella att ta med, medan andra om ex. omvårdnad kunde jag hoppa över. Självklart litar jag på att de ska erbjuda mig bästa vård och att det de föreslår är för vårt bästa och inget jag behöver lyfta närmare.

IMG_1375.jpg

Till detta brev började jag med att skriva några inledande rader om vilka vi är, därefter fortsatte jag med några önskemål i punktform:

  • Att få lite pepp och stöttning under tiden och gärna involvera Staffan i detta.
  • Om ni har möjlighet, hjälpa oss att fota/filma så vi kan få något att se tillbaka på medan vi befinner oss i nuet.
  • Hjälpa mig att relatera till smärtan och gärna förklara vad det är som sker.
  • Ge mig gärna delmål att arbeta med när det är som tyngst, ex vart någonstans vi befinner oss och vad som kan förväntas.
  • Jag gillar tanken på att föda i upprätt position och är helt trygg med tanken om att vi tillsammans hittar det som blir bäst.
  • När bebis är på väg vill jag, om möjligt, gärna känna på barnets huvud.
  • När bebis väl är ute vill vi gärna ha sen avnavling.

och slutligen…

  • Vill vi behålla moderkakan. Är ni nyfikna får ni gärna fråga =)

 

Hade ni med något annat i ert brev? Skrev ni något alls? Om ni gjorde det, vad skrev ni då?