Imorgon promenerar vi för dig

Den senaste tiden känns det som att livet och döden varit mig väldigt nära. I mars föddes min lilla dotter och strax därefter gick min farmor bort, 97 år gammal.

Igår var det mina föräldrars dag, mamma som fyllde 60 år och min pappas dödsdag som nu fattats oss i 6 år. Bara det är en svår sak att ställa sig till, att mammas dag alltid skuggas av den dagen då pappa lämnade oss.

Men den person som funnits i mina tankar de senaste dagarna är Terese Alvén, en branschkollega som jag aldrig mött, men som jag följt på avstånd under flera år vars öde verkligen berört mig. En frisk, inspirerande kvinna som, precis som jag, arbetat och drivits av rörelseglädje både för egen och andras del och som för bara några veckor sedan diagnosticerades med en väldigt aggressiv typ av äggstockscancer. När hon först publicerade det på sin Instagram förstod jag nog inte riktigt allvaret och det som skulle komma, och när hon för bara två dagar sedan lade upp en bild från sjukhussängen tillsammans med sin familj på sin födelsedag vet jag att jag tänkte ”hoppas det här går bra!”

Igår nåddes jag däremot av nyheten att Terese valt att sövas ned till följd av den smärta hon känner och hennes man Glenn gick ut med denna text 8/6 2019:

”Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.💔

Tess familj stöder hennes önskan och har under dagen fått säga adjö medan hon fortfarande var tillräckligt klar i huvudet.

Tess kommer nu att få ro i själen och sinnet under hennes sista tid i livet. Hennes familj kommer att vara vid hennes sida nu och för alltid. ❤️”

Mitt hjärta går sönder! Tankarna bara snurrar runt och jag kan självklart inte låta bli att tänka att ”det kunde ju vara jag!” Att behöva lämna mina barn, min man, familj, vänner tar luften ur mig! Samtidigt är jag så otroligt glad över att så inte är fallet, över livet och att jag och mina kära är friska och mår bra!

Imorgon promenerar vi för dig Terese – för livet och för framtiden!

Skärmavbild 2019-06-09 kl. 21.11.27.png

Vill du skänka pengar till Cancerfonden till minne av Terese så gör du det på ”Spring för Terese”. Jag har redan bidragit och jag hoppas att du gör det du med ❤ 

Min Mors dag

Jag har alltid tyckt om högtider, firande & presenter! Både att få ge dem, men självklart också att få dem och från att tidigare hyllat min egen mamma på Mors dag är jag nu själv en som ska firas! Dagen började med en snabb frukost tillsammans hemma med familjen och sen åkte jag och småtjejerna ut till min mamma & mormor där det bjöds på tårta och 60-årsplanering av mammas födelsedag. Resten av familjen stannade hemma, tänk om de passade på att styra upp någon överraskning tills att jag kom hem!

Efter en lång dag i Trosa så ville jag bara komma hem och lägga mig i badet med hårinpackning och ansiktsmask för att det var jag värd – särskilt en dag som denna!

Jag har nog alltid tänkt Mors dag (ja, Fars dag också) som en dag då en ska bli lite extra bortskämd. Det behöver inte vara något särskilt, men typ få matan lagad till sig eller att  inte behöva bry sig om sysslor som disk, städ, plock och annat – ja, eller att bara få ta sig ett bad i lugn och ro.

När jag kommer innanför dörren är det allt annat än lugn och ro jag känner. Saker ligger överallt; skor, kläder, grejer, väskor. Soppåsen i köket är full, resterna från morgonens frukost är fortfarande framme, bordet fullt med brödsmulor osv. Ni vet ett sånt där ”pust & suck” ögonblick… De stora tjejerna sitter framför TVn och tittar på Aladdin och jag lämnar över Filippa till en av dem och börjar plocka, som jag alltid gör, tills den lilla börjar skrika och hon åter befinner sig i min famn. När Staffan kommer hem från mataffären lämnar jag över henne till honom och säger med trött röst att ”nu ska jag lägga mig i badet” och går därifrån. Det kommer inte bli någon överraskning, present eller så…

Jag tvättar håret och tar bort sminket på mindre än 3 minuter (en sk. vanlig ”mamma-dusch”) för att sedan kunna lägga mig i badet med den efterlängtade ansiktsmasken och hårinpackningen. Än så länge låter det kanske ganska skönt, men jag lovar, det är riktigt svårt att slappna av med tonerna från Andens sång i ”Aladdin” (med tillhörande tjejkör på högsta volym) och Frejas skrik från vardagsrummet i bakgrunden. Försöker ändå att hitta mitt ”happy place” och tänka på andningen för att på riktigt kunna slappna av.

Då knackar det på dörren. Eller ja, det bankas och ropas
-”MAMMA! MAMMA! MAMMA! Va gör du nånting?”
– ”Mamma duschar” svarar jag
– ”Freja också komma med?” frågar Freja
– ”Mmm, när mamma är färdig får du komma in”
– ”Okej” svarar hon och springer därifrån

Försöker koppla av, tar ett djupt andetag och låtsas att förtränga ljudet av när Anden förklarar för Aladdin att han kan göra honom till en prins. 30 sekunder senare bankar det på dörren igen.

–  ”Mamma! Jag också bada?”
– ”Mmm, snart,” svarar jag. ”Mamma ska bara tvätta håret”
– ”NEJ!!! BADA NU!!! skriker Freja tillbaka följt av dörrbankande. ”Nu, nuu, NUUU!!!”
– ”Gå och titta vad storasystrarna gör, så ropar jag på dig snart”, svarar jag.
– ”Okej”, accepterar hon, och springer iväg.

Jag sjunker återigen ner i det varma, sköna vattnet. Vad var det jag skulle göra nu igen? tänker jag. Just ja, andas och koppla av, det är min dag idag.

-”Mamma!!! Grattis, här är paket!” Frejas röst utanför dörren igen.

Vid ordet paket tänds ett litet ljus av hopp i mitt hjärta, har någon fixat ett paket till mig?! Glömmer med ens bort oljudet utanför och kan bara höra denna lilla röst utanför dörren som återigen ropar.

-”Mamma, grattis! Du födelsedag!”
Hon tror att jag fyller år, vad gulligt ❤

I dörrspringan till badrummet ser jag hur en liten, liten pappersbit liksom försöker pressas in och jag, med ansiktsmask och hårinpackning, tar mig snabbt upp ur badet för att inte min present ska gå sönder! Jag öppnar dörren och där utanför står den gulligaste ungen i bara blöja, kort tröja och smutsig mun och säger; ”här mamma, paket!”

Hon sträcker fram sina händer för att överräcka mig presenten, den jag längtat efter hela dagen, kärleksbeviset på att jag är en fantastisk mamma!

Det hon räcker över är en prislapp som suttit på ett klädesplagg. Jag tittar ner på papperslappen och tänker, lite överraskad, ”vad är det här?” ”är det en del av min present?” När jag sedan förstår att det inte finns någon riktig present som köpts i smyg och som lagts undan i väntan på det perfekta tillfället kommer en liten känsla smygande över mig i form av besvikelse. Ingen present till mig på Mors dag.

Jag tittar på Freja som tittar tillbaka på mig och säger ”grattis mamma, jag också bada nu?”  Jag tittar ner på lappen i min hand, tittar på hennes frågande ansikte, ger upp drömmen om ett lugnt & avslappnande bad och svarar ”kom då”.

Lyckan i hennes ansikte går inte ta miste på och när vi sitter i badet tillsammans nån minut senare pekar hon på mitt ansikte och frågar, ”e det mamma?”
Just ja, hela ansiktet är ju insmort med lermask! Jag skrattar! Jag skrattar åt henne, åt mig, ja – åt hela situationen! Och det är också då det går upp för mig! Jag har redan fått den vackraste av gåvor och en av dom sitter här, mittemot mig i badkaret.

Att längta efter en present, eller något slags bevis på att jag duger som mamma en hel dag var ett stort slöseri med energi. Jag tänker på alla de som längtar efter barn, som förlorat ett barn, som förlorat en mamma eller som av olika anledningar inte har den relationen de önskar till sin mamma/barn och känner mig otroligt lyckligt lottad.

Jag duger! Inte bara duger, utan jag ÄR en fantastisk mamma! Idag och alla andra dagar i veckan – grattis på Mors dag, såhär en dag senare, till mig själv!

IMG_2929.jpg

Hon fick ingen luft

Vet du vad du ska göra om ett barn slutat andas eller satt i halsen?

För några år sedan hittade min väns dotter ett örhänge på golvet som hon plockade upp, stoppade i munnen och som fastnade. Hon fick ingen luft. Hennes ansiktsfärg ändrades snabbt från frisk, till röd, till blå. Sekunderna som gick var de långsammaste jag varit med om.

Snabbt sprang hennes pappa fram och började slå henne i ryggen och till slut kom örhänget upp och hon började andas igen.

IMG_2597

Jag är så glad över att ha den kunskap jag har och över alla ni som varit på kurs hos mig – tillsammans kan vi göra världen lite tryggare för våra barn ❤

De nya kursdatumen ligger ute på hemsidan och bokar du innan den 15 maj får du gå kursen till de priser som gäller nu, innan prishöjningen.

Hoppas vi ses!

Förlossningsberättelse del 3

Kl. 01.45 känner jag att jag vill krysta. Då ligger jag på vänster sida och T håller upp mitt högra ben – hade ingen aning om att vissa väljer att föda sina barn på sidan! Jag tar några värkar så, innan J säger att vi snart ska byta ställning. Nu får jag snurra runt och ställa mig på alla fyra, fast med underarmarna i sängen, en ganska bekväm position (om man nu kan referera till någon av födelseställningarna som bekväm!)
Dags att byta ställning igen och nu står jag på knä och liksom hänger mot ryggstödet hållandes i Staffans händer. Jag minns att jag tycker att det börjar ta tid, det kan omöjligt ha tagit såhär lång tid med Freja (med henne så krystade jag i ca 15min) och det som någonstans räddar mig är tanken om att en oftast inte behöver krysta mer än 60min och att jag snart kommer att träffa min bebis.

“Dags att byta ställning igen!” meddelar J, och denna gång ska jag ligga på rygg i “benpressen” (Ser ut som en benpressmaskin, fast med två plattor på varsin sida om sängen).

Jag tar några värkar där när J plötsligt tittar på mig och säger “Benita, jag trodde att vi skulle ha kommit längre vid det här laget, men det är en stor bebis som vill ut så nu måste du ta i!”
Vid orden “stor bebis” hinner min hjärna tänka massor! Vad är det för jätte som vill ut? Är det en sån där 5kgs bebis som kommer hoppa över nyfödd kläderna och gå direkt på stl 68?

Hinner inte tänka så mycket mer förrän ännu en värk är på gång och hela rummet hejjar på; “Kom igen nu Benita!” “Kämpa!” “Krysta på!” “Ta i!”

Och jag kämpar, men det är tufft och även denna gång har jag svårt att få tag om värken. Jag får oxytocindropp som ska hjälpa mig och därefter går det faktiskt bättre, även fast det gör otroligt ont och jag skriker rakt ut efter varje värk för att få sätta ord på smärtan.

“Jag ser mycket hår nu” säger J, och alla skrattar till lite, bebis är på väg!
Krystar ytterligare och tar därefter ner handen mot mitt underliv och kan nu känna min bebis huvud – nu är det nära! Någon krystvärk senare upplever jag den konstigaste känsla, att något liksom bara glider ur mig och att jag kan ta ett djupare andetag.

Sekunderna efteråt har jag ett litet liv liggandes på mitt bröst, den sötaste, rödaste, skrynkligaste lilla trollunge jag sett! Vi ligger där en stund tillsammans, tar igen oss efter den fantastiska resa vi gjort och bara känner in varandras värme.
Efter några minuter tillsammans kommer jag på att vi fortfarande inte vet vad det är för liten person vi ska presentera för storasystrarna, är det en lillasyster eller lillebror?
Jag lyfter upp den lätta lilla kroppen och ser att vi fått tillskott i vår tjejliga där hemma ❤

Under tiden som följer får Staffan klippa navelsträngen och min moderkaka får lite hjälp med att komma ut. Därefter blir vi serverade den godaste av frukostar, varm choklad och ostmackor! Jag låter lilltjejen få vila på mitt bröst någon timma innan det är dags att hälsa på pappa och jag får duscha.

Efter ytterligare någon timma på rummet blir vi erbjudna att komma till patienthotellet. Staffan tar bilen dit medan jag och bebis (hade ännu inte bestämt något namn) blir skjutsade i rullstol genom kulvertar och avdelningar. Tillslut kommer vi upp till vårt rum och vi alla tre somnar ganska omedelbart efter en minst sagt händelserik, helt fantastisk natt där vår “lilla”familj nu blivit komplett ❤

0ACB62BA-AD6E-451B-A47A-D43AB3B4EAF0

Förlossningsberättelse del 2

Jag har aldrig tyckt att epiduralen har gjort särskilt ont att få, däremot upplever jag den som väldigt obehaglig innan smärtlindringen kickar in. De förklarar att jag måste lägga mig på rygg med benen i högläge för att epiduralen ska uppnå effekt och jag får hjälp med att lägga mig på plats. Långsamt, långsamt känner jag hur det smärtan sakta försvinner, men tillsammans med det känner jag även alla andra sinnen också bli svagare och när jag sluter mina ögon vet jag också att jag säger “nu försvinner jag”.

Det som jag upplever därefter är att jag inte längre har ont, utan att det faktiskt känns ganska lugnt och behagligt. Jag hör att de ropar på mig i rummet, men jag kan liksom inte svara. Jag är inte rädd, utan vet att de har full koll på mig och att allt kommer att gå bra. Jag hör att de pratar om mitt blodtryck och att någon snabbt måste hämta tillbaka narkosläkaren. Jag försöker meddela att jag faktiskt mår bra, men kan varken prata eller röra på mig.

Jag vaknar av att någon slår mig i ansiktet och ropar mitt namn och jag öppnar mina ögon. Det är narkosläkaren som står ovanför mig och frågar hur jag mår. “Bra”, svarar jag lite trött.

Jag ligger fortfarande med benen i högläge, men även med huvudändan något tillbakalutad. De säger att de ska höja upp huvudet något, men så fort de gör det känner jag återigen av hur jag försvinner bort och jag hinner berätta det innan jag försvinner igen. Snabbt lutar de mig bakåt och jag känner mig piggare. Vi bestämmer att jag ska få ligga så en stund och jag tror att jag somnar för en stund.

320D070D-E161-4195-9CAA-0B5592E1D513

Det som hände när epiduralen började verka var att mitt blodtryck snabbt sjönk från normalvärde till 64/40, vilket är otroligt lågt! Staffan berättade för mig i efterhand att han hann tänka tusen tankar under tiden jag var borta ❤

Varför det blev så har jag faktiskt ingen aning om.

Kl. 00.35 går vattnet! Med Freja så tog de hål på hinnorna för att vattnet skulle gå, men nu gick det helt spontant – vilken märklig känsla! Bara 10min senare sätter krystvärkarna igång…

Förlossningsberättelse del 1

Kl. 03.45, natten mot söndagen den 24 mars vaknar jag av att jag kissar på mig. Eller..? Är det såhär det ska kännas när vattnet går? Trots andra barnet så har jag ingen erfarenhet av spontan vattenavgång då jag blev igångsatt.

Efter timmar av googlande blandat med förhoppningar och skräckblandad förtjusning av att “nu kanske det händer” bestämde vi oss för att kontakta Danderyd BB och de bad oss komma in för en kontroll. Det var spännande att få sätta igång med undersökningar; CTG, blodtryck osv – snart kanske allt drar igång! minns jag att jag tänkte, samtidigt som jag var fullt medveten om att jag likväl bara kunde ha kissat på mig och kanske skulle gå flera dagar över tiden. Men tänk om..?

Efter alla undersökningar konstaterades det att det mycket väl kunde varit slemproppen som börjat ge med sig så visst kunde det vara på väg att hända, men det skulle också kunna dröja.

(OK, om vi bara här tar oss en liten stund och reflektera över ordet “slempropp”)

Vi begav oss hemåt igen med rådet om att “åka hem och vänta”. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen och åkte förbi Valhallabageriet för att ladda upp med en ordentlig lyxfrukost!

00.45, natten mot måndagen den 25 mars var jag åter på toaletten, vilket jag varit de senaste timmarna när jag kände att något “förändrades” inuti mig. Gick tillbaka till toaletten igen och strax därefter kom den molande känslan i magen, en känsla jag inte känt på 2 ½ år, som sakta började ändra karaktär. 30min senare behövde jag inte övertygas om att värkarna startat – nu var det äntligen på gång på riktigt! Försökte att somna om igen för att spara på energin, men det var svårt både pga smärta, men också förväntan. Började klocka värkarna som varierade mellan 15-20min mellanrum och som varade ca 45-60sek per gång.

Framåt 6.30 gick jag upp och så fort jag började aktivera mig ökade både frekvensen och durationen på värkarna och de låg nu på ca 10min mellanrum och varade ca 60-90sek åt gången. Jag väckte Staffan och berättade om natten och att det nog borde vara på gång, men att det verkligen inte var någon stress med att åka iväg, det här skulle ta sin tid, men så skönt att det var på gång!

Jag vill flika in med att säga att anledningen till att jag var så säker på att det var på riktigt denna gång var att det kändes exakt som med Freja samt att kroppen genast skickade ut signaler med budskapet “minns du vad som hände sist när du kände såhär?”

Staffan lämnade Freja på förskolan och jag började förbereda väskorna på allvar ifall det var så att vi skulle behöva åka in. När han sen kom tillbaka ringde vi till förlossningen som bad oss om att stanna hemma så länge jag kände att det var hanterbart med smärtan eller om värkarna ökade i frekvens, ca 2-3st på 10min. “Passa på att vila nu så du har energi sen när det väl är dags”.

Och slappade – det gjorde vi. För att få tiden att gå kollade vi på TV; favoritserien “Call my agent”, och sen blev jag säkert sist på bollen att se “A star is born”. Hann även med filmen om Mötley Crüe, “the Dirt” Det var fortfarande svårt att sova, men försökte ändå att ta det lugnt. Värkarna ökade i avstånd och föll åter tillbaka på var 15-20:e minut samt minskade i duration, åter nere på ca 60sek/värk.

IMG_1647

(det är här nånstans som jag börjar uppdatera mer på Instastory
– det förloppet ligger nu under topphändelser)

Till slut tröttnade jag på att ta det lugnt och kände istället att “nu försöker vi dra igång det här!” Med TVn i bakgrunden började jag gå runt i vardagsrummet och lägenheten, körde några lättare, långsamma knäböj och försökte mig på att vara lite aktiv. Snabbt reagerade kroppen och värkarna började öka igen!

Strax därefter kom Alva och Agnes hem, bra eftersom vi inte riktigt hade styrt upp barnvakt till Freja. De hämtade henne vid 17 och vid det laget hade värkarna tilltagit ordentligt!

Vid 18.30 -tiden hade jag några rejäla skrika-rakt-in-i-kudden värkar (får tillbaka känsla nu när jag skriver om det, hua!) och förstod att vi snart måste åka in.

Ropade på Staffan om att jag ville ha honom nära nu för hjälp (och sympati!) med värkarna och så fort han var på plats kom en stark värk med ett kraftigt och oväntat illamående direkt efteråt. “Ta mig till toaletten!” bad jag honom, och han fick släp-stötta mig in och jag förberedde mig på det värsta som som tur var aldrig kom!

Hatar att kräkas och har aldrig sett det som en befrielse utan mer kopplat med ångest.

Två värkar senare på badrumsgolvet och när det värsta illamåendet lagt sig sa jag att “Nu är det dags, jag orkar inte mer hemma”.

Vi tog oss ner mot bilen för att åka in och en värk på hallgolvet, en skrik-värk ute på gatan, två jobbiga i bilen samt en stark ute på parkeringen senare var vi framme!

Kl.19.50 möttes vi upp av personal och blev eskorterade till det förlossningsrum där födseln strax skulle ske. Så märklig känsla att rummet bara några timmar senare skulle upptas av ett litet barnskrik. Vi träffade barnmorskan, E, som var hur gullig som helst. Hon såg till att både jag, bebis och Staffan hade det bra med mat och smärtlindring.

Efter undersökningen konstaterade hon att jag var 5cm öppen och då började jag gråta av lättnad. Än så länge hade själva förloppet varit ganska likt Frejas, förutom att vi då blev hemskickade efter timmars kämpande och bara 1-2cm öppnande – nu skulle jag få stanna!

IMG_8729.JPG

Kl. 20.10 började mina värkar växa sig starkare och starkare och E erbjöd mig lustgas, något som jag använde under Frejas förlossning och som fungerade riktigt bra. Jag tackade ja och fick dosen med 50% lustgas. När värken satte igång började jag andas i masken och när den var på väg att peaka tog jag bort den och då kickade lindringen igång. Så höll vi på ett tag medan värkarna kom starkare och tätare. Eftersom jag heller inte hade ätit på flera timmar kände jag att det var dags att fylla på med energi, men var heller inte sugen på något. Vi bestämde oss för att sätta ett dropp och ganska snabbt kände jag hur jag började hitta tillbaka till mig själv igen.

En liten stund senare säger E att hennes skift tyvärr var slut och då blev jag lite orolig – hon var ju så bra, vem skulle ersätta henne? Min oro visade sig vara obefogad.

Kl. 21.20 kom barnmorska J, uskan T och studenten O, de som skulle vara med under hela förloppet.

Ok, ett till förtydligande. Jag hade önskat att ha en student närvarande av flera olika anledningar, dels för att jag själv är student och vet hur värdefullt det känns att faktiskt vara önskvärd i ett rum, men också att studenterna själva har ett stort intresse av att vara med. Hade en BM-student med Freja som verkligen gjorde min förlossningsupplevelse till något fantastisk! Kan varmt rekommendera att ha en student närvarande!

Under tiden som följde hann vi lära känna varandra lite mer. Jag sa bl a att jag hade full tilltro till deras kompetens och att jag var helt öppen för olika förlossningsställningar och smärtlindring – vad de nu kunde tycka verkade bäst för oss. Jag hade också en massa frågor om krystvärkarna, eftersom jag tyckte de var svåra att få till under Frejas förlossning.

När de väl kom tyckte jag att det vara svårt att synka krystningarna med värkarna och jag tog slut på mig själv alldeles för tidigt.

Både J och T gav mig en massa bra tips och vi kom överens om olika strategier att pröva när vi väl skulle hamna där, vilket kändes oerhört tryggt med tanke på att jag gillar att ha kontroll. (Något som en bara får släppa i en situation som den här!)

Dosen på lustgasen ökades och är på nu full effekt då värkarna nu är starkare och tätare.

ca 23.00 vill jag inte längre ha lustgas. Dels har jag börjat kräkas efter varje värk med gasen, men också så känns det som att vara spiknykter och väldigt medveten till att på några sekunder vara inne i världens fylla utan att ha koll på någonting! Minns att jag tyckte att hela ansiktet (och tankarna) liksom bara hängde på mig?! Istället för att känna mig smärtlindrad kändes det som att det kostade mer än vad det gav och jag ber om epidural.

Kl. 23.35 kommer narkosläkaren in och ger mig epiduralen. Något jag även hade med Freja och som jag minns var helt fantastisk! Men det är nu dramatiken börjar…

Min STORA familj!

En sak som inte så många vet om mig är att jag har många syskon – nämligen 8st! Så, hur gick det till..?

Den korta versionen ser ut ungefär såhär:
När min mamma träffade min pappa så hade han tre barn sedan ett tidigare äktenskap, mina två storebröder och storasyster, därefter kom jag och min lillebror. Efter att mina föräldrar separerat (de separerade när jag var ca 2-2.5år) så fick han barn med en annan kvinna och min lillasyster föddes. Efter ytterligare några år träffade han en kvinna vid namn Camilla, hon som jag alltid kallat min bonusmamma, och mina två yngsta syskon kom.
Under den tiden träffade även min mamma en ny man och min lillasyster föddes.

Jag får ibland, kanske oftare förr, frågor om mina syskonrelationer och min pappas många barn och jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara.

”Känns dina syskon som att de vore dina syskon?”
”Är det inte konstigt att ha en pappa som har så många barn?”
”Känns det inte mer som att du och dina syskon är mer som kusiner eftersom några av er inte växte upp tillsammans?”
”Känner du att du fick en onormal uppväxt?

Min familj kanske inte ser ut som alla andras, men för mig så har det varit mitt liv och jag känner inte till något annat. Att ha bonusföräldrar och många syskon med stor åldersskillad som växt upp på olika ställen har varit ”det normala livet” för mig, även om det kan vara svårt för andra att förstå.

Och det här med syskonrelationer, det är väl precis som vilken annan relation som helst – något som du måste investera i och arbeta för. Jag har bättre kontakt med vissa av mina syskon, precis som jag har bättre kontakt med vissa av mina vänner, men självklart är de mina syskon!

IMG_1054
Foto från 2009 till vår pappas 60-årsdag, kan du hitta mig =D
IMG_3459 2
Jag och min lillasyster på mammas sida – ganska lika va?

Att jag idag själv är bonusmamma känns så givet – såklart mitt liv skulle se ut såhär!
Jag tänker också att

Hur ser ni på det kommande föräldraskapet?

Den frågan ställde vår BM mig och Staffan vid senaste besöket.

Precis dagen innan så hade vi faktiskt haft ett väldigt fint samtal där vi pratade om Frejas förlossning; förväntningar inför den, hur det kändes, hur det blev och hur vi önskar att kommande förlossning ska bli.

Hon skickade med oss ett papper hem med en massa bra frågor och tankeställningar, många med fokus på jämställdhet,  som jag tänkte att jag skulle dela med mig av:

  • Hur skulle ni beskriva er relation?
  • Vad var det ni föll för hos varandra?
  • Hur blir ni mot varandra när ni inte fått sova?
  • Vad betyder det att vara en bra förälder?
  • Vad är jämlikhet för er?
  • Hur ska ni dela på föräldraledigheten/arbetet?
  • Hur delar ni på arbetet hemma idag?
  • Hur tänker ni kring uppfostran? Delar ni samma värderingar?

När vi kom hem senare den kvällen satte vi oss faktiskt ner med pappret och började prata, vilket resulterade i både fina minnen, allvar och skratt ❤

IMG_2065.JPG

Just när det kommer till jämställdhet så har Skåne Vård tagit fram ett riktigt bra underlag som du kan göra tillsammans med din partner. Testet hittar du här!

4 månader kvar!

Tänk, idag är det bara 4 månader kvar till BF ❤

Igår var jag faktiskt på ett läkarbesök på min MVC eftersom jag i förra veckan ons-fre kände ett enormt tryck nedåt, precis som på samma sätt jag kände när Freja signalerade att hon var på väg. Eftersom jag mådde bra i övrig var jag inte så orolig, men ringde ändå en BM som valde att boka in mig på ett läkarbesök på första tiden, vilket då var igår. Jag kände inga sammandragningar eller så, bara att det tryckte på.

Efter kontrollen konstaterades det att allt såg fint ut och att jag skulle återkomma om det kom tillbaka.

Jag vet att jag sagt det förut, men tiden går verkligen så snabbt och jag är supertaggad på att få träffa den här lilla varelsen som finns inuti mig!

Fick till ett fint foto på alla systrarna; Agnes med röda naglar, Frejas två små händer vid  naveln, Alvas längst ner och Alines ovanför ❤

Skärmavbild 2018-11-28 kl. 19.53.35.png

En tur i skogen

I söndags var jag och Freja och hälsade på min kusin Sofie som vaktar sin pappas hus strax utanför Nyköping. Tomten har tidigare tillhört en stenkonstnär så hela trädgården är fylld med en massa djur och annat spännande som vi passade på att utforska.

 

Vi passade även på att gå ut en sväng i skogen där vi hittade en massa roliga saker!

DSC_6490
Här har Freja hittat bajs
DSC_6493
Och vi tittade på ett bäverbo
DSC_6484
Och spanade på svampar (och visst går det lika bra att använda träningstightsen från Trainingfor pregnant ute i skogen!)

 

IMG_0861
Och när vi var tillbaka inne upptäckte vi att vi fått besök av två hjortar på tomten (mellan elefanten och björnarna)

 

En riktigt härlig dag med andra ord!